”Citius, altius, fortius”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 31.8.2004

Erkki Tuomioja

CITIUS, ALTIUS, FORTIUS

– kolumn för Hbl 31.8.2004

Jag beslöt att inte utnyttja den inbjudan till de olympiska spelen i Atén som min grekiska kollega skickat åt alla EU-utrikesministrar. Trots att jag i tiden satt 12 år i den finländska olympiska kommittén, har jag aldrig närvarit vid spelen, med undantag av öppningsceremonin och enstaka tävlingar i OS i Helsingfors. Jag gläds och blir t.o.m. rörd av finländska framgångar, men själva spelen följer jag med endast sporadiskt. Jag kan inte tänka mig en final för vars skull jag skulle ge avkall på min nattsömn. Det enda undantaget vore i såfall kanske finalen i min gamla gren, 3000 m hinder, om Jukka Keskisalo skulle vara med i medaljkampen.

Det är någonting i de nutida spelen som grämer en gammal idrottsidealist riktigt ordentligt. Jag avser inte alls dopningskandalerna, för de är på sitt sätt goda nyheter. De inger att visst hopp om att testarna, åtminstone tillfälligt, har fått övertaget i denna polis och rövare -lek.

Likaså är det bra ett den finska idrottsledningen inte längre är delaktig i dessa skandaler. Den tidigare idrottsledningen, som var upp över öronen inblandad i dopningskulturen, förstod efter Martti Vainios avslöjande att vända sin kappa och inta en skarp hållning gentemot dopningsbruket. Detta var och är nödvändigt för att säkra idrottens offentliga finansiering.

Framför allt är de nuvarande mammutspelen med sin pompösa blanding av marknadsståhej, kommersialism och gammalmodig nationalism helt främmande för mig. Efter Moskvaspelen 1980 och Los Angeles 1984 ansåg jag att deras arrangörsskap aldrig mera borde ges åt en stormakt. (Även) i Atén vittnade vi igen om att det inte heller på något som helst sätt är främmande för mindre ländernas sportentusiaster att bryskt strunta i allt vad fair play heter och störa medtävlarna.

Men det är förstås förgäves att tro att vi finländare skulle vara ett dyft bättre i det här avseendet. Jag slutade för längre sedan gå på Finland-Sverige -landskamperna, därför att de berusade finländska åskådarnas osportliga uppförande började gå mig på nerverna. Det tröstar mig något, ett de lär ha skett en viss bättring i det här avseendet under de senaste åren.