”Tankar inför ordförandeskapet”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 26.6.2006

Om några dagar tar Finland  över ordförandeskapet i EU. Vi har förberett oss så väl som möjligt. Några i Finland tycks fortfarande längta efter storslagna visioner och hjältedåd från vår sida, dock utan att berätta vad de kunde innebära. Vi tjänar utvecklandet av EU bäst genom att sköta de frågor – inklusive ännu okända överraskningar – som ordförandeskapet ställs inför och genom att göra det på det för oss karakteristiska prag­matis­ka sätt som ställer konkreta resultat i förgrunden.

Efter det senaste Europarådsmötet är det klart, att ingenting avgöran­de kommer att ske med grundlagsfördraget under vårt ordfö­randes­kap. Vi förväntas dock fortsätta med det förberedande arbetet för de kommande lösningarna.

Det finns stora förväntningar både inom och utanför EU om att unionen skall kunna agera mera effektivt i sin gemensamma utri­kes- och säkerhetspolitik. EU och det engagemang för effektiv multila­teralism som unionen är känd för tycks allt klarare utgöra de faktorer i världen som bäst kan leda till önskvärda resultat i förebyggandet av konflikter och i krishanteringen.

                                *

Den pågående diskussionen – även om en del av tjuvskyttet kring frågan knappast kan föräras ordet diskussion – om ar­bets­fördelningen och deltagandet mellan presidenten och regerin­gen i EU-frågor har gett förberedelserna för ordförandeskapet en olus­tig bismak. Flera sakkunnniga, medlemmar av konstitutionsutskottet och tjänstemän i olika kanslier har gjort stora ansträngningar i jakten efter hållbara juridiska svar på olika frågor kring ämnet. Också detta är säkert viktigt med tanke på kommande grun­dlagsjuste­ringar, men idag är det ännu viktigare att se efter hur sakerna sköts i praktiken. Också detta flygplan tycks kunna flyga, även om det i teorin skulle förefalla omöjligt.  

En självklar utgångspunkt är, att alla delaktiga bör användas på ett sätt som är optimalt för Finlands inflytande och intres­sebevak­ning. En annan är, att det praktiska arbetet och för­handlingar kan endast regeringen ta hand om. Presidentens ställ­ning och roll får sin rätta och hållbara dimension då man  ger presidentens delaktighet samma innebörd som den riksdagen har i de ären­den där maktbefogenheterna är delade mellan regeringen och presidenten.

Detta betyder att regeringen på förhand bör gå igenom dessa ärenden både med presidenten och riksdagen och vid behov konsul­tera båda i real tid under pågående förhandlingar. Som ett hemmavarande sista lås är presidentens ställning i praktiken starkare på detta sätt än om hon skulle ta del i opera­tiva förhan­dlingar och beslutsfattanden. Sålunda förstärks presiden­tens roll som en kraft i reserven vars kontakter och kunnande vid behov kan mobiliseras till stöd för regeringen då Finlands intressen så förutsätter. Tolking­sutrymmet i den kritiserade grundlagen har ofta varit till fördel för landet, men ett alltför påstridigt och snävt juridicerande kan vara till fördärv.