”Den danska modellen – och den finska”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 24.5.2005

Jag har blivit utnämnd till ”månadens hedersborgare” av

samlingspartiets ungdomsorganisation för att jag skall ha uttalat stöd

för den så kallade danska sysselsättningsmodellen. Om samlingspartiet

faktiskt omfattar de tankar jag gett uttryck för är jag för min del

beredd att ge partiet hederstiteln ”Årets socialist”.

Den danska modellen omfattar väsentligt mycket mera än den låga

tröskeln för att säga upp männi-skor, som tycks vara den enda egenskap

som högern känner till i modellen. Den omfattar nämligen också en

väsentligt högre arbetslöshetsersättning än i andra länder.

Jag har egentligen inte sagt någonting om just dessa delar av modellen.

Jag har uttryckt mitt stöd för de egenskaper i de danska och svenska

sysselsättningsmodellerna som mest skiljer sig från den finska. I

Danmark använder man tre gånger mera pengar för den aktiva

arbetskraftspolitiken. Också i Sverige ligger insatserna ungefär på en

två gånger högre nivå än i Finland.

Detta är den viktigaste skillnaden mellan oss och våra nordiska

grannar. Om vi satsade lika mycket på dessa ändamål skulle vi ha en två

procentenheter lägre öppen arbetslöshet än vad vi har i dag. Detta

skulle naturligtvis inte vara hela lösningen på arbetslöshetsproblemet.

Men samtidigt som vi fortsätter med vår långsiktiga politik där

kunnandet, företagsamheten och samarbetet är centrala instrument bör vi

inte lämna den aktiva arbetskraftspolitikens möjligheter så obrukade

som de är i dag.

Orsaken till att de inte utnyttjats till fullo är högerns motstånd och

de alltför strama budgetramarna, som drabbar också de viktigaste

utgifterna. Samlingspartiet har alltid motsatt sig åtgärder för

stödsysselsättning med motiveringen att en alltför liten del av dem som

får arbete på detta sätt senare får ett jobb på den öppna

arbetsmarknaden.

Men det skulle bara vara en tilläggsfördel. Det viktigaste är, att det

växande antal människor som har slagits ut från den öppna

arbetsmarknaden, får en möjlighet att ta sin plats i vårt

arbetsorienterade samhälle på ett sätt som hjälper dem också med att få

ordning på deras ofta komplexa livsproblem.

Det kostar naturligtvis och även om det utförda arbetet är till nytta

för både samhället och männi-skorna i fråga är det inte

konkurrenskraftigt på den öppna marknaden. För samhällets totala

välfärd är det dock lönsamt och motiverat.

Jag har inte tagit ställning till andra delar i den danska modellen.

Även om de knappast direkt kan tillämpas i Finland förtjänar de en

fördomsfri granskning. Det viktigaste är att inte sätta hinder för de

nödvändiga förändringar som innebär att gamla arbetsplatser försvinner

och ersätts med nya och bättre arbetstillfällen. Det behövs ett bättre

skydd i omställningen, inte för att förhindra förändringarna utan för

att möjliggöra sådana förändringar som bidrar till ökad tillväxt och

bättre sysselsättning.

Förändringarna borde inte vara någonting som man behöver frukta, de

borde vara välkomna på grund av de möjligheter de öppnar. Så är i dag

inte fallet för de människor som förlorar sina gamla och trygga

arbetsplatser.

Vi behöver ett omfattande och starkt omställningsskydd för att inte ge

anledning till denna fruktan. Vi fick en öppning i den riktningen i det

senaste inkomstavtalet, men den var än så länge långtifrån tillräcklig.