”Ännu inte dags att begrava EU”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 12.4.2005

”En växande skara amerikanska observatörer har till och med börjat se på EU med en viss avundsjuka”.

 Erkki Tuomioja

De jeremiader man i dag hör på olika håll beträffande läget

i EU tycks återkomma ganska regelbundet.

Eurosklerosdebatten på 1980-talet har många beröringsytor

med den kritik man i dag riktar mot bristen på politiskt

ledarskap inom unionen och dess påstådda avtagande

konkurrenskraft i allmänhet och jämfört med USA i

synnerhet. Hur befogad är denna pessimism?

Klart är att EU i många avseenden inte har kunnat övertyga

med sin förmåga att ge svar på välmotiverade förväntningar.

Men har allt gått snett, så som den mest högljudda kritiken

vill göra gällande? Svaret kräver en mera ingående analys.

För det första skall man beakta att unionen bara för ett år

sedan genomförde den mest omfattande och utmanande

utvidgningen i dess historia. Det  har skett överraskande

smidigt och utan att man på den grund skulle ha förlamat

unionens funktionsförmåga eller skapat nya bestående

skiljelinjer inom den.

Vi vet att EU år 2010 inte kommer att vara världens mest

konkurrenskraftiga region så som Lissabonstrategin

förutsätter. Men samtidigt bör vi komma i håg att de

kriterier med vilka EU oftast jämförs med USA ger en allför

dyster bild av situationen. Produktivitetsutvecklingen i

Europa släpar inte efter den  amerikanska, och med många

olika välfärdskriterier har Europa klarat sig bättre än

USA. Det finns en växande skara amerikanska observatörer

som till och med har börjat se på EU med en viss avudsjuka.

Detta innebär dock inte att EU inte skulle ha anledning att

fortsätta med att effektivera sitt arbete med

Lissabonstrategin.

För bara några år sedan var det fortfarande vanligt att

peka på eurons låga värde gentemot dollarn som ett bevis på

 Europas dåliga konkurrensförmåga. Nu överstiger eurons

värde dollarns, men det är inte någonting att glädjas över.

Ståhejet kring justeringen av tillväxt- och

stabiliseringspakten har av de flesta beskrivits som

ytterligare ett nederlag för  EU:s trovärdighet, men jag

skulle se den som en seger – om också en otillräcklig sådan

– för det sunda förnuftet över nyliberalistisk dogmatism.

Relativt liten uppmärksamhet har ägnats åt hur EU har

klarat av att kontinuerligt förstärka sin gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik. Särskilt i Mellanöstern har

vi lärt oss att unionen bör tala och handla med en röst, om

den över huvud taget vill ha något globalt inflytande.

Den verkliga krisen kommer om vi inte lyckas få det nya

konstitutionella avtalet ratificerat i samtliga

medlemsländer. Men något dödshot behöver en sådan kris inte

betyda för unionen. Framför allt kan och bör så gott som

alla bestämmelser som man kommit överens om för att

förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

genomföras också med utgångspunkt i de nuvarande

grundfördragen.

Skribenten är Finlands utrikesminister.